Albins första flygning

Uddevalla 16/7-12.

Hej alla ballongflygare! Jag heter Albin, och hade här tänkt berätta om en speciell kväll i mitt liv, nämligen den kvällen då jag för första gången skulle få flyga luftballong. Kvällen började hemma, i Uddevalla, med att min far Peter, frågade mig om jag ville hänga med på flygning. Jag hade varit med en gång tidigare, men inte då fått flyga, men det gjorde mig inte mindre sugen nu. Jag sa ja, och framåt kvällningen åkte vi iväg mot Högsäter där, vad jag förstår, alltid klubben samlas innan flygning.

En kort stund efter att jag och pappa anlänt kom alla andra som skulle vara med under kvällen. Upplägget i stort för kvällen avhandlades, med kartkoll och väderprognoser. Än så länge var allt väldigt likt den första gången jag var med, tills den ena piloten av dem två, Eva, dyker upp med en liten ballong. Jag kommer ganska snabbt underfund med att den är fylld med helium och att det borde vara ett bra hjälpmedel för att får en uppfattning om vindarna på platsen just för stunden. Iväg släpptes den, och piloterna observerade den noggrant och noterade vilken kurs den hade, och vilka avvikelser den gjorde under sin färd bortåt/uppåt. Kartan kollades en gång till, startplatsen sågs ut och likaså ett ganska stort antal potentiella landningsplatser. Efter instuvning i bussen och en stunds färd kom vi fram till platsen ballongen skulle starta ifrån.

Platsen hette Hillingsäter och efter en koll med arrendatorn för marken påbörjades förberedelserna för att lyfta. Det fanns dock några orosmoln, och Kennet som skulle flyga ikväll väntade en bra stund med att ta beslutet att vi skulle köra. Under tiden som molnsituationen förändrades fikade vi lite, och bestämde vilka som skulle följa med upp i första lyftet. Som ny medlem och utövare av sporten fick jag försöka att lyssna på dom andra. Det var inte alltid så lätt då fläkten var igång, men tillslut hamnade jag på ett rep som satt fast i toppen av höljet (Kronlina hette det visst..). i Syftet med repet, fick jag lära mig, var att hålla höljet ganska stilla. Det blåste en del, och det var inte ett helt lätt. Trevor stod bakom mig och höll i änden av repet, och jag kände mig mest som en ryckdämpare för honom. Lättare blev det inte när brännaren tändes och ballongen började då lyftkraft. Uppdraget med repet var då slut och jag och Trevor sprang fram till korgen för att få den på rätt köl. Det krävdes lite hängande och bökande med krogen men tillslut gick det. Ballongen satt då fortfarande fast i bussen, och det går till ett ganska sent skede att ändra sig om något oväntat inträffar.

Med ballongen i vädret och korgen svävandes en liten bit över marken hoppade passagerarna i korgen, och efter lite svävande tyckte Kenneth att det såg tillräckligt bra ut på himlen. Ballongen lösgjordes och iväg flög de. Kvällen övergick då i en ny fas kan man säga, och vi på marken hoppade in i bussen igen och började följa efter ballongen. Det är ett ganska spännande uppdrag på marken, då riktningen på ballongen kan ändras ganska snabbt och därmed var man är på väg. Det blir många kilometrar på vägar i alla fall inte jag skulle färdats på annars.

Tillslut var det i alla fall tillfälle för en mellanlandning. Tanken var först att landa på ena sidan om en väg, men då ballongen inte sjönk tillräckligt snabbt fick det bli på andra sidan vägen istället. Jag, Tomas och Pero började ta oss ut till landningsplatsen. Genom 1,5 metersgräset, över lervallen och väl framme löste vi av passagerarna. Uppåt och ganska nordligt bar det av, och detta var något helt nytt för mig. Det var utöver mina medpassagerare och brännaren väldigt tyst. Var det något på marken som lät så blev jag förvånad över hur långt bort det visade sig vara när jag väl såg vad det var som lät. Jag har inte varit så mycket alls i Dalsland förut, och att lista ut var olika platser låg var inte lätt. Att bara bilda sig en uppfattning om vilken riktning vinden hade visade sig vara svårt nog. Framåt kom vi i alla fall, och vi fick en bra stund på oss att bara titta. Molnen denna kväll var vackra, med ganska gråa toner och solen som sken igenom litegrann.

Så var det då dags att försöka landa någonstans. Innan vi verkligen kunde påbörja någon landning på riktigt hade vi fått ändra planer ett par gånger, allteftersom vinden vred. Tillslut blev det så dags, och efter att ha snuddat vid toppen av en björk så tog vi tillslut mark. Jag hade fått instruktioner om att ha böjda knän och att hålla ordentligt i handtagen på insidan korgen när vi slog i. Nu gick landningen mjukt och fint, men jag kan föreställa mig att det kan bli andra bullar om det kommer vindbyar etc. Efter ytterligare en flygtur över en liten bäck landade vi tillslut på en åker med halvhögt oslaget gräs. Vi passagerare fick hoppa ur och leda korgen till närmsta väg. Det visade sig betydligt lättare än vad jag trott, när vi hade lite lagom varm luft kvar. Närmsta körbara väg var runt hundra meter bort och efter en stund var allt hoppackat och bussen frambackad.

Väl tillbaka i Högsäter fick jag vara med om tituleringsceremonin. Den höll Eva i, och när vi kom fram till själva dopet fick jag välja mellan tre alternativ angående vilken ort jag skulle tituleras efter. För att vara så exakt som möjligt och få vara ensam om titeln i möjligaste moln valde jag att få kalla mig: Markgreve av Haget. Champangen flödade, vi skålade och dagen var fulländad. Jag hoppas och tror att detta inte blir min sista flygtur, för ballongflygning var bland det bästa jag upplevt.

Fler bilder från flygningen finns.

Bilderna här har pappa Peter Ljunggren/d3media och Cathy Finbow tagit.